Bestraffning kontra förstärkning, del 1 - Vad är en Crossover-hund?

En crossover-hund är en hund som tidigare blivit illa behandlad och/eller bestraffad och som man nu vill ge ett bättre liv med enbart positiv förstärkning. Många omplaceringshundar både från hem inom och från hem utanför Sverige har blivit felbehandlade tidigare eller helt enkelt inte belönade när de gjort något bra utan endast bestraffade när de gjort något dålig.
En hund som tidigare blivit illa behandlad saknar ofta initiativförmåga, har ingen lust att leka och kan verka apatisk. Många nyblivna ägare till dessa hundar tror till en början att hunden helt enkelt är lugn och följsam och kan inte alls förstå varför tidigare ägare säger att de har haft problem med än ditten än datten. Det är dock sällan man får reda på i förhand att hunden man valt att adoptera har blivit illa behandlad. De första månaderna i nya hemmet är hunden tillbakadragen, inte direkt nyfiken utan kan utåt sett se ut att ha tagit hela omställningen med ro.
Crossover-hundar kan ha svårt att leka med både människor och andra hundar, helt enkelt för att den aldrig har lekt förut eller för att den har "lekt fel" och blivit bestraffad (t.ex. lekmorrat och inte tillåtits göra det) och nu har tänkesättet att "det där tänker jag inte göra igen, för nu vet jag vad som händer".
När man försöker att lära en crossover-hund nya saker med positiv förstärkning kan man känna att man snart blir tokig av att hunden inte vill ta belöningar, inte vågar göra det man vill se den göra osv, men det gäller att att ha tålamod, ta små steg och inte ge upp. En crossover-hund kan vara riktigt följsam och "duktig" på det den redan "lärt sig", det vill säga sånt som den blivit tvingad att göra annars... Hunden kanske går riktigt bra fot på vänster sida och går hur lugnt som helst i kopplet utan att verka vilja nosa speciellt mycket på promenad.

Det kan ta en crossover-hund flera år att inse att ni i den nya familjen inte tänker slå den med en tidning eller rycka i kopplet eller vända den på rygg.

 

I början när vi hade tagit över (vår då 2 åriga hund) Lady kröp hon ihop och sprang iväg och gömde sig när min far skulle ta ner något från hatthyllan. Hon sprang in under sängen när någon tappade telefonen i golvet.


Om man har tagit över en hund och inser att "oj, min hund är nog en såndär crossover-hund!" så gäller det att inte göra någon stor grej av när hunden skyggar undan eller springer och gömmer sig. Gör man ingen stor grej av det utan ignorerar hunden kommer hunden sakta men säkert inse att ingenting ont kommer att hända. Vill man lära hunden nya saker gör man det genom att belöna rätt beteende. Kom ihåg att en crossover-hund kan vara rädd att lyda och sällan tar egna initiativ så det är tålamod som gäller.
Så småningom kommer hunden att komma ut ur sitt skal. När detta händer kan det visa sig att hunden t.ex. skäller på andra hundar (för att den inte längre läggs på rygg eller blir bestraffad när den gör det) eller drar i kopplet (eftersom att du inte gör som förra ägaren och "korrigerar" minsta lilla "felsteg") och då gäller det att andas djupt och inte reagera med att bli upprörd. Ta ett steg tillbaka mentalt och fundera ut hur du med positiv förstärkning och nonchalans kan få hunden att välja ett alternativt beteende. Ofta kan man här behöva hjälp av en hundinstruktör/hundtränare som har tidigare erfarenhet av crossover-hundar.
När en crossover-hund kommer ut ur sitt skal kan man känna att "herregud, vad är det här!?", och det som hänt är att hunden äntligen att förstått att du inte kommer göra den illa och nu får den utlopp för allt den hållt inom sig.

En crossover-hund har alla chanser att repa sig så länge man inte bestraffar hunden. Så fort man som ny ägare bestraffar hunden brister hundens sköra tillit och hunden faller tillbaka i att vara apatisk, rädd och olycklig. Det allra viktigaste med en crossover-hund är att man nonchalerar det som man anser är ett oönskat beteende, och det näst viktigaste (men dock oerhört viktigt) är att man sen formar fram det beteende man istället önskar. Eftersom att crossover-hunden inte är bra på att ta egna initativ och inte har en lika vid beteenderepertoar som en normal hund är det forma snarare än fånga önskvärda beteenden som gäller.
Med tålamod, hopp och engagemang kan man ge en crossover-hund glädjen, lyckan och initiativförmågan tillbaka.

 

 

POSSETIV-NEGATIV FÖRSTÄRKNING

 

Bestraffning kontra förstärkning, del 2 - Vad är bestraffning & hur gör man om en hund bestraffas?

I vardagen talar man om bestraffning och menar oftast att något tillför ett obehag när hunden gör något fel, men när man verkligen går in på ordens betydelse i hund- och djurträning så kan man skilja på positiv och negativ bestraffning precis som att man kan skilja på positiv och negativ förstärkning.

Positiv bestraffning är när man tillför ett obehag när hunden gör något man inte vill att den ska göra för att minska risken för att beteenden upprepas och negativ bestraffning innebär att man tar bort något som varit positivt för hunden för att minska risken för att beteendet upprepas. Posititv betyder alltså inte något bra i den här bemärkelsen. Ett exempel på negativ bestraffning kan vara att hunden är glad att se en person och skäller - och för att få bort skällandet så tar man bort personen som hunden är glad att se (istället för att avleda hunden eller vänta tills hunden tystnat och då belöna hundens val av rätt beteende (tystnad) genom att få hälsa).
Sen finns det negativ förstärkning som innebär att man tar bort en negativ påföljd när hunden gör något "rätt" för att öka chansen för att beteendet man vill ha upprepas, t.ex. att obehaget från stryphalsbandet försvinner när hunden går med slakt koppel.
Positiv förstärkning innebär att man tillför något bra när hunden väljer rätt beteende: belöning, beröm mm, för att öka chansen att beteendet man vill ha upprepas

I modern hundträning med mjuka metoder arbetar vi endast med positiv förstärkning, allt annat ses som bestraffning - även negativ förstärkning som ju innebär att ett obehag alltid finns där för att sen kunna tas bort i "inlärningssyfte"... Obehaget tillförs ju sen igen när hunden återigen gör det beteende som inte är önskvärt.

Om man känner en hund som bestraffas är det viktigt att hålla utkik efter tecken på att bestraffningen har gått alldeles för långt, d v s tecken på att hunden misshandlas fysiskt, så att man kan ta upp telefonen och anmäla ägaren om det är ägaren som gör det. Om det inte är ägaren så pratar man med ägaren innan man anmäler personen som misshandlar dennes hund.

Det allra bästa för en hund som är i ett hem där den behandlas illa är i första hand att ägarna ändrar sig och själva rättar sina fel genom att sluta bestraffa hunden och ge hunden en chans att återfå sin initiativförmåga och bli lycklig igen.
Det näst bästa är om hunden kan få ett bättre hem, ett hem där den aldrig bestraffas utan bara uppmuntras (se inlägget om Crossover-hundar).
Om hunden måste vara kvar i hemmet där den behandlas illa (för att den bestraffningarna till trots inte blir fysiskt misshandlad, de flesta ägare som bestraffar hundar säger sig ju ändå älska sina djur) är det allra viktigaste att hunden inte förvirras, att ägarna är konsekventa. Det kan låta hårt och det är sannerligen ett tufft liv även om det kan ha sina ljusa stunder, men så länge hunden inte förvirras av blandade signaler och dubbla budskap, av olika metoder och olika konsekvenser av samma beteende, så länge den lever ett konsekvent liv och vet vad den kan förvänta sig varje dag så kommer den troligtvis inte att bli en farlig hund. Om man däremot förvirrar hunden och ger hunden ett hopp om att gräset är grönare på andra sidan (eller tikarna tjusigare) så finns risken att den rädda hunden som inte tidigare vågat annat än att lyda tar mod till sig eller drivs till att bli en farlig hund (och t.ex. "klättrar uppåt" på den där hierarkiska stegen som gamla hundtränare hävdar finns, dvs vänder sig emot den person som behandlat den illa).

Om en hund jag känner blir bestraffad och jag vet att jag trots bra argument inte kan omvända hundägaren, och så länge jag vet att den hunden inte blir misshandlad (för då anmäler jag ägaren oavsett om det skulle vara någon i min egen familj) så håller jag mig borta. Så fort jag inser att jag inget kan göra så håller jag mig borta.
Det gör ont, men ibland när man ser en hund bestraffas, men inte misshandlas i lagens ögon, måste man göra det som är bäst för hunden och lämna den ifred. Men personligen lämnar jag aldrig hunden helt ifred, för jag vill vara tillräckligt nära för att se om situationen förvärras - och om den gör det då gör jag det som krävs.

14 feb 2016

Comments powered by Disqus